Nu så här på sommaren då alla tidningar skriver om de mest fantastiska saker från stort till smått vill jag berätta om min största bedrift i konsultkarriären.
Min certifiering till PMP!
jag skrev den här artikeln till Semcons personaltidning 1999.
Håll till godo!
Vägen till PMP eller konsten att fånga en möjlighet
Nu skall jag berätta om min väg till PMP, eller Project Management Professional som det heter. Jag som skriver heter Mats Andersson och jobbar på Semcon Data, avdelning Telecom i Kista. Jag har jobbat där sedan i januari 1998.
Det hela började när jag i samband med att jag kom överens med Krister Henriksson om mina anställningsvillkor frågade efter vilka ledarskapsutbildningar som Semcon hade. Han berättade då om 25-dagars projektledarutbildningen.
Jag lade kursens namn på minnet och nämnde för min chef Kalle Linnarsson några månader senare att jag ville gå den. Han tyckte det var en god idé. Vid första kurstillfället informerades det om PMI och PMP. Aha, tänkte jag och beslöt mig för att den examen ville jag ha! Jag såg ära och berömmelse framför mig som enkelt skulle nås genom lite extra pluggande under kurs tiden.
Nu var det inte riktigt lika enkelt som jag trott. Jag beställde glad i hågen anmälningsblanketter från Helena Cimerman på Semcon Education i Lund. Det tog mig flera dagar att förstå vad som skulle fyllas i och vad som efterfrågades. Bland annat skulle jag ta fram en resumé över mina tidigare projekterfarenheter och ange hur lång tid och uppdelat på de olika faserna i ett projekt genomförande. Det blev till att gräva i gamla papper och minnen. När var det jag egentligen jobbade med det projektet och hur lång tid? Det tog mig 14 dagr innan jag blev nöjd med de ifyllda blanketterna. I juni 1998 postade jag ansökningshandlingarna till PMI i USA. Det gällde att anmäla sig minst 60 dagar innan dagen för provet, ”the PMP exam”. Provet skulle hållas i Lund den 7/11 1998.
Jag åkte på semester och kom åter utan uppdrag och kunde läsa i lugn och ro för att förbereda mig både inför projektledarkursen och PMP-provet. Jag läste enbart i den bok som heter ”A guide to the Project management Body of Knowledge”. Det är en väldigt teoretisk och torr bok som kräver mycket entusiasm och vilja av den som vill ta sig igenom den och ändå komma ihåg vad som stod mellan sidorna en stund senare. Det gäller nämligen att i detalj lära sig hur ett projekt olika faser skall hanteras enligt denna bok. Efter en tid fick jag ett uppdrag på Ericsson Radio och fick då möjlighet att studera en annan projektmetodik på nära håll. Den skilde sig ganska mycket från den struktur som fanns beskriven i boken. Mycket är givetvis lika men mycket skiljer också. På projektledarkursen skulle vi lära oss SMASH som ännu inte riktigt var färdigutvecklad. Åtminstone märkte inte vi som gick kursen det då. Dessutom skulle vi lära oss genom upplevelse baserad inlärning. Det var lite svårt för de av kursdeltagarna som inte hade jobbat som projektledare tidigare. Varefter som tiden närmade sig november mer och mer så fick jag läsa mer och mer. Jag passade på att studera på de långa tågresorna till kurstillfällena poch även hemma mellan varven. Min fru och mina barn tyckte att jag hade väldigt mycket att göra. Först jobba hela dagarna och sedan göra stora hemläxor till kursen och sedan till råga på allt sitta och plugga till någon slags examen för projektledare. Jag hade skickat in ansökan i god tim men fick ingen bekräftelse av att jag var kallad till provet. Till slut ringde jag till PMI och fick då klart för mig att det fanns två stycken Mats Andersson och att det skett någon slags förväxling. Jag fick dock beskedet att jag hade blivit antagen att skriva provet och fick även en ny identitet. En speciell identifikation att använda under provet.
Jag funderade ibland då och även nu efteråt vad det var som drev mig framåt. En sak vet jag, som alltid driver mig framåt och det är att uppnå uppsatta mål. Jag ville bli certifierad projektledare. För att bli det måste jag klara ”the PMP exam”. Det skulle vara ett sätt för mig att få bättre betalt och få större och intressantare uppdrag och på så sätt få högre status. Så enkelt var det! Drivkraften var ära och berömmelse för mig. Jag minns vid flera tillfällen att jag tackade nej till kurskamraternas erbjudanden om att följa med på öldrickning och dylikt. Jag satte mig att läsa några timmar innan jag somnade utmattad under lampans skarpa ljus. Allt har sitt pris men jag tycker att det definitivt var värt det. Nu är jag den förste PMP i Semcon och kommer att följas av fler och fler. Detta för att Semcon skall bli ett ännu mer konkurrenskraftig företag vad gäller att erbjuda kvalificerade projektledarkonsulter.
För att återgå till själva provet så skulle det ske i Lund. Jag bor i Uppsala och var på projektledarkursen måndag till torsdag samma vecka. I Malmö. Hemfärd skedde med tåg på torsdag kväll. Jag kom hem och jobbade på mitt uppdrag på Ericsson under fredagen. Tog nattåget till Lund på fredag kväll. Jag anlände relativt tidigt till Lund centralstation. Så småningom blev det dags att promenera till Semcon Educations lokal där provet skulle ske klockan 9. Där möttes jag av en del bekanta ansikten samt ett antal förväntansfulla kandidater till PMP.
Jag tog mig igenom provets 200 frågor och visste inte hur det hade gått när jag gick ut därifrån. Jag kände mig ganska trött men nöjd med dagens jobb och tog så småningom tåget hem igen. Väl hemkommen lade jag undan vad som hade med PMI att göra för en tid.
Tiden gick men resultatet dröjde. Jag skickade några mejl och frågade hur det hade gått men inget besked kom. Men så kom då till slut det efterlängtade brevet. Jag hade klarat mig. Jipphi! Men vad nu? Vad var detta? De ville att jag skulle skicka in en beskrivning igen vad jag hade delagit i för projekt och så vidare. Jag blev lite fundersamt och började fundera några dagar. Men till slut ringde jag och frågade och då visade det sig att det blivit något missförstånd igen. Kanske till följd av den tidigare hopblandningen av mitt namn med någon annans.
Efter en tid kom ytterligare ett brev med mitt diplom och min PMP pin. Nu var jag glad och lycklig. Redan första dagen på jobbet bar jag PMP pin:en på kavajslaget. Det blev ganska många frågor som jag stolt fick besvara.
Mats R. G. Andersson, PMP
